liselotte

och den här dagen tillägnar jag alla de som föll och reste sig och överlevde livets hinder.

 

För livets hinder är så man måste tänka, man kan inte tänka att man får det man förtjänar, för att jag har gjort mycket dumt men inte tillräckligt för att förtjäna det. Inte ens jag är värd det.

Det är bara hinder, livets hinder.
och det man inte dör av, blir man starkare av. (vilket är bullshit)

Men man måste tänka så, annars klarar man sig inte ur livet levande.

 

Man måste tänka så,
för att överleva,

för att bli stark.

Jag skulle utan problem skriva ett helt inlägg på hur jag älskar hur han kysser mig. Utan problem.
Jag älskar hur han prutar lite extra med läpparna och får stora och mjuka läppar när de möter mina och vi blindar och hela världen står stilla i de där sekunderna.
Att de kyssar jag älskar mest är de när han kysser mig hejdå för då tar han tag i mitt bakhuvud och trycker mif mot honom och jag känner mig helt avslappnad och lugn.

Jag skulle också kunna skriva en helt uppsats om hur han stärker mig varje dag, utan att veta om det. Eller hur bra jag är på att få honom att känna sig helt urusel när jag igentligen är mamma stolt över honom varje dag.
Men han är så lätt att få att känna sig värdelös, det är så lätt att få honom att känna precis som jag gör, nästan varje dag.

Men han lär sig att inte ta åt sig, att gå ifrån, att stänga av... att istället ta min hand och klappa den tills han får tillbaka mig till verkligheten. Som kanske inte igentligen är så hemsk....


Jag skulle kunna skriva en bok om mitt liv, som så många lever. Men jag väljer att skriva gåtor, jag väljer att vissa ska få ta del av min värld. Av min ångest.

Martin tar den stora delen, han har hela ansvaret av mig. Jag älskar han för det, och mycket mer.

Har haft sommarlov i 1 vecka nu, men märks knappt, har mer än någonsin att göra och hinna med. Men vafan.