liselotte

<div id="stadiumSpinner"></div><script type="text/javascript" src="http://kampanjer.starring.se/stadium/flash/js/swfobject.js"></script><script type="text/javascript">var so = new SWFObject("http://kampanjer.starring.se/stadium/flash/stadiumspinner_general.swf", "stadiumSpinner", "479", "361", "9", "#fff");so.addParam("scale", "noscale");so.addParam("allowScriptAccess", "always");so.addParam("flashVars", "p1=090080_2&p2=090079_2&p3=090134_1");so.write("stadiumSpinner");</script>

Om du är tvångsmässig, tryck 1 om och om igen.

Om du är underordnad, be någon att trycka 2.

Om du har flera personligheter, tryck 3, 4, 5 och 6

Om du är paranoid, kan du enbart låta luren ligga av.
Vi vet vem du är och vad du vill och vi kommer att
söka upp dig inom den närmaste timmen.

Om du är schizofren kan du bara lyssna på den lilla
rösten i ditt hivid som kommer att säga vilket
nummer du ska trycka på.

Om du är manodepressiv kvittar det hur många
telefoner du ringer från samtidigt, ingen kommer
att svara ändå.

Du kan väl ringa mig ibland
Jag pratar gärna sönder
alla torra, gråa nätter





Det här med kärlek, det är ibland så jävla överskattat gott folk. Inatt har iaf, vad jag vet, minst 2 personer legat och vänt och
vänt och vridigt på sig. tänkt och funderat. Jag är så trött på att vara så utlämnad åt någon.
Att det är så förbannat lätt att falla bara för att någon säger fel.
Jag är känslig, jovars, jag vet! Men iaf, han vet.

hans försök att ringa mig ett 10tal gånger, skicka sms för att sedan ge upp med mina ord - jag pratar inte med dig förens du
kommer hem.

alla får vi väll en tankeställare, idag är min. det går och grämer mig. Klumpen i magen sitter i och jag kan inte annat än att
försvinna in i Lasses texter och tänka. hur kan han pricka in alla ord hur jag känner nu?

Usch, det är väll igentligen sådan här tid jag behöver för mig själv, att finna att jag klarar mig tamejfan själv iaf. Jag behöver
inte att någon nannar mig till sömns varje natt. Men det är tydligen det jag behöver.
Usch, jag är så trött på min vardag.
Och till helgen har jag jour helg. Usch, vad tänkte jag med? Jo, mitt bankkonto. idag 7 timmar, imorgon 10 timmar sen sov jour,
sen måndag 9 timmar. allt som allt. 36 timmar i finspång och då är det inte räknat med de 90 minuter som det tar att
åka fram o tillbaka.. jag säger som emelie brukar säga när jag återigen säger att jag gått på att jobba - du är ju så dum.

Jaja, nu är det bara 45 min tills det är dax för färden till jobbet, sen ikväll är det ferre för snart 20åriga
emelie "hjärterdam" johansson.

Jag vet att det är svårt över telefon
men när jag har dig nära
vill du därifrån
jag vet att du har tänkt
men berätta hur du mår

och den här dagen tillägnar jag alla de som föll och reste sig och överlevde livets hinder.

 

För livets hinder är så man måste tänka, man kan inte tänka att man får det man förtjänar, för att jag har gjort mycket dumt men inte tillräckligt för att förtjäna det. Inte ens jag är värd det.

Det är bara hinder, livets hinder.
och det man inte dör av, blir man starkare av. (vilket är bullshit)

Men man måste tänka så, annars klarar man sig inte ur livet levande.

 

Man måste tänka så,
för att överleva,

för att bli stark.

Jag skulle utan problem skriva ett helt inlägg på hur jag älskar hur han kysser mig. Utan problem.
Jag älskar hur han prutar lite extra med läpparna och får stora och mjuka läppar när de möter mina och vi blindar och hela världen står stilla i de där sekunderna.
Att de kyssar jag älskar mest är de när han kysser mig hejdå för då tar han tag i mitt bakhuvud och trycker mif mot honom och jag känner mig helt avslappnad och lugn.

Jag skulle också kunna skriva en helt uppsats om hur han stärker mig varje dag, utan att veta om det. Eller hur bra jag är på att få honom att känna sig helt urusel när jag igentligen är mamma stolt över honom varje dag.
Men han är så lätt att få att känna sig värdelös, det är så lätt att få honom att känna precis som jag gör, nästan varje dag.

Men han lär sig att inte ta åt sig, att gå ifrån, att stänga av... att istället ta min hand och klappa den tills han får tillbaka mig till verkligheten. Som kanske inte igentligen är så hemsk....


Jag skulle kunna skriva en bok om mitt liv, som så många lever. Men jag väljer att skriva gåtor, jag väljer att vissa ska få ta del av min värld. Av min ångest.

Martin tar den stora delen, han har hela ansvaret av mig. Jag älskar han för det, och mycket mer.

Har haft sommarlov i 1 vecka nu, men märks knappt, har mer än någonsin att göra och hinna med. Men vafan.

coffe säger:
sorry lisan, du kan inte alltid få som du vill.
Liselotte säger:
att jag kan
Liselotte säger:
alltid alltid alltid




jag må ha en vilja av dess like,
och jag må kunna få personer att göra vad som helst för mig.

men de är aldrig meningen att verka elak,
igentligen,
typ.


och jag kanske inte är som "alla" andra tjejer..
men ibland är jag precis likadan.

lika känslofull,
jag lika mycket beroende att känna mig uppskattad & behövd,

och jag känner mig ibland så förbannat jävla ensam
& liten.



jag behöver dig,
för att sätta mig på plats.
för de kan inte de där killarna,
de låter mig hållas.
jag kan få dem att klättra upp i träd och ta ner äpplena som är högst upp
jag kan få dem att ge sin jacka, bära min väska, hålla om mig i ösregn & blåst.

men inte fan säger dem att behöver sin tröja för att dem fryser,
eller att jag kan bära min väska själv.

de låter mig hållas,
med mitt svinaktiga beteende och sätt.






men inte fan tänker jag låta någon lämna mig ensam
jag blev rädd förra gången
för dig,
för mig.

och kan du inte låta mig glömma att andas igen,
hoppa över
1
2
3
andetag.

och jag finner
ingen tröst.
inte hos vännen,
inte hemma
och inte fan hos någon pojke.



kommer du ihåg de där gångerna när du skickade sms efter att vi pratat 30 min eller mer...
du är den coolaste, finaste och sötaste tjejen.
just nu får jag väll höra då & då,
men fattar du väll att jag tycker om dig, annars skulle jag väll inte träffa dig.

& jag vet inte vad jag vill.


jag saknar den tiden då vi träffades för att vi tyckte om att träffas,
inga krav,
inga känslor,
inget tvunget,

utan bara för att 2 personer gick ihop.

men nu är allt så annorlunda.

och jag saknar verkligen den tiden.





förlåt,
jag är en idiot.