liselotte

Inte vart en så jättebra kväll... 10 år sedan morfar gick bort nu. 10 år, det går så jävla fort. Den där morgonen var så hemsk. Mamma grät hysteriskt och jag var så rädd. Jag var så rädd. Jag var bara 9 år då, mitt första dödsfall som jag kom ihåg. Det gick inte att hejda henne, hon bara grät och skrek. Vi gick in alla i Malins rum...och det tog så lång tid att få fram orden för henne. jag tror inte jag förstod riktigt vad som hände. då förstod jag inte förens vid begravningen.
 
Mormor satt och höll min hand hela tiden. Hon var så stark på den tiden, hon klarade sig själv. Hon är en helt annan person nu. Såklart, hon har blivit äldre, är ju ändå 73 nu. Men nu kan hon inte vara själv och allt måste kretsa runt henne.

Så mamma och mormor har haft ett jättebråk idag per telefon och jag var nog lika rädd idag. Jag undrar hur ledsen mormor är nu. Jag undrar hur ensam hon känner sig just nu.

Men jag vet hur ledsen mamma är, jag vet det. Jag vet, jag har hört henne gråta och skrika idag... och det gör ont i mig när hon säger att det hon mest önskar i hela livet är att morfar kommer tillbaka.

Jag är bara så ledsen.




Jag saknar nog farmor mer, trots allt. men vi var spegelbilder och jag vet hur mycket jag skulle behövt henne under åren. och sen mister jag henne, min bästa vän och min spegelbild.

- farmor hade suttit här med micke

pappa sa det, farmor där imot skulle bara varit 63 nu. hon gick bort tidigt. men med henne var det annorlunda, hur mycket jag än ville förneka det så visste jag att hon inte skulle bli kvar så länge.
den sista tiden visste jag det mer än någonsin, hon försvann, det fanns ingen farmor kvar. och inte blev det bättre när hon inte längre orka gå i lägenhet utan var tvungen att stödja sig i väggarna och sen en dag när pappa och jag kom dit så hade hon ramlat och slagit i huvudet i toan. då fick pappa till sist in henne på servicehem, men det var aldrig som att komma hem till farmor igen och till slut vägra jag gå med dem, jag ångrar det djupt nu, jag hade ju velat vara med henne så mycket som möjligt. menjag tror igentligen jag gjorde rätt val, jag ville ha kvar den där riktiga farmorn i mina tankar.




Så, Farmor Kerstin Wennerqvist & Pekka Eriksson. Jag saknar er & jag hoppas verkligen ni har det bra och bättre!






Men jag ska inte tycka synd om mig själv, naturenslag är att när man blir äldre så dör man. Det finns andra som har det värre.

Min älskade Martin har ingen mamma och har inte haft på många år. Jag älskar han för att han är så stark som han är och jag lovar, jag älskar för 2 och jag är så stolt över allt så presterar, varje dag.

Jag har även en vän som mist sin mamma, för många år sedan. Och även fast vi inte är jättetajta så har det gått så otroligt bra för honom. Och han är en sådan bra kille, en av de bästa!




Usch, nu måste jag nog ta mig en dusch för att svalka mig lite. Usch för den här kvällen.





Saknar dig Anna
Saknar dig Malin